Det var Lördagen 27/12-2014. Jag vaknade med ett stort leende på mina läppar. Helt lyrisk. I dag skulle jag få delta på min första hoppkurs på många år. Det skall tilläggas att vi veckan innan börjat delta i veckohoppningsgruppen. Den består av 4 unga härliga tjejer och hästar. Lite parantes i ämnet bara men nog väsentlig för kommande kurs.
Alltså: Med skräckblandad förtjusning lagade jag mig lite fika som bestod av kaffe och en färsk fralla, men hopp om att komma hem och äta en härlig kött bit med ett glas glad dricka. Men så blev det inte:  Den dagen slutade på sämsta tänkbara sett, i en ambulans på väg till sjukhus med brutna och krossade kotor i ryggen. Suck!
Min hoppgrupp och lärare, som jag för övrigt  bara avgudar har gett mig så gott självförtroende när det gällde hoppningen. Utan dessa människor skulle jag aldrig hoppat ens.  Men just denna dag var potter inte sig själv, veckan innan hade vi hoppat 70 cm, vilket var ett jätte stort steg för mig och potter. Den här dagen var han tittig, stissig och hetlevrad av en anledning som jag inte vet riktigt. Nu hade jag en himla tur att jag fick till gång till filmen som spelats in under hela dagen. En film som även den har haft en stor betydelse för att kunna reflektera och analysera, slippa tänka och tro. Nu vet jag vad som hände. Första dagarna på US höll dessa tankar på att ta ihjäl mig.
Ja "tänk om" …. Detta ord ältar jag hela dagarna i ände. Det är ju inte hinder höjden som gör skadan, och det förstår man ju när jag ser filmen och hindret på hela 30 cm… visst ni läste rätt 330 mm.
Vi startade banan och på sista hindret- och förmodligen det sista språnget för den dagen, gick allt så fort. Det sista jag hann tänka var helvete detta slutar inte bra…

Som de flesta vet så gör det i regel ont att fara i backen. Men efter detta glädjeskutt for jag som en katapult -rakt upp ur sadeln och även ur balans, för att sedan hamna rakt på Potters hals. Wiiii, där ville inte Potter ha matte, så han bockade och slängde av mig med huvudet. Bums! där låg jag. Det första som jag hade förstånd till var att vicka lite på tån och handen och konstatera: inte lam, skönt! Sen kom smärtan från ryggen. Gott folk som inte har brutit någon del i kroppen,  jag kan skarpt rekommendera att låta bli att göra ryggen illa. För fy fan på ren svenska!

Om man nu skall vara glad för någonting så är jag det för att:

Jag hade alla mina vänner där som stöd och hästskötare, jag hade skit kul så länge det varade -och jag jag hade bästa ridläraren i världen, en som verkligen tog sitt fulla ansvar. Både hon och sin mamma satt med hela tiden till ambulansen kom och hjälpte dem med att mobilisera mig på båren. Min kära här hemma pratar ofta om en sådan gemenskap som bildas vid en olycka skulle alla får ta del av.  Människor som i dag har vunnit hela mitt hjärta. Människor som gör sitt yttersta för att få allt att gå runt med hästen, då min sambo bara vet hur man ger Potter ett äpple. Människor som faktiskt offrar allt detta för mig, TACK !

Det finns inte ord för hur tacksam jag är för allt stöd och all uppbackning som hela stallet har gjort för mig. Då har man hamnat rätt och som jag sa förut kommit "hem"

fortsättning följer. Kram på er