Tack till alla som på något sett var med och medverkade till att min träning gick så bra och fort på US.

Samma här ingen nämnd, ingen glömd. Jag, Faktiskt kan jag känna stolthet och glädje med det som producerades där uppe på sjukhuset.  

Efter att ha varit hemma en knappt en vecka skulle jag få träffa Potter igen. Alla som har en häst eller hund vet hur mycket detta betyder för deras mattar eller hussar. Att vara tvungen att lita på att allt fungerar runt omkring, att inte kunna påverka eller kontrollera situationen har nog spelat mig ett spratt. Lördagen den  10 januari rullade bilen bort mot stallet. Liggandes i framsätet såg jag inte ett skit, men snart så snart så… skulle jag få klappa, känna, gosa och till slut kanske få en sådan där ”snepuss” som bara Potter kunde göra. Väl framme började tårarna att rulla på min kind. Lyckan var total. Stallägarna hade tagit in potter så det vara bara att rulla in mina andra kavaljer.

Välkomnandet  var enormt. Jag fick choklad och en jätte fin blomma och  många kramar och glada miner. Så skönt att äntligen få återförenas med min lilla Potter. Kärlek på hög nivå. Det var nu min resa skulle börja, nu kunde det bara bli bättre och bättre.

Fortsättning följer

Kram Johanna

 

Jag hade nu kommit så långt fram i min träning att jag skulle få duscha. Ett ord som för mig varit vardagsmat och ett ord som betytt att något skulle vara skönt. För mig blev det en kamp om att  inte falla sönder.  Varje stråle som nuddade min hud skar som knivar. Men jag kunde ju inte be om hjälp, för vad skulle de säga då… jag kanske var för svag att fara hem?! Nej då det här skulle bara gå.

Det tog lång tid och efter x antal samman brott i duschen så var jag klar. Nytvättat hår och ren och fräsch hud, vad mera kunde jag begära. Man får lite perspektiv till saker när man ligger inne på sjukhus. Jag fick liksom nöja mig med det lilla.. Att ha höga krav på sig själv skule komma att straffa mig längre fram, det visset jag.

Nu var det nära.. Ronden gick på söndagsmorgonen. Och alla läkarna var eninga om att jag presterat något som inte hör till vanligheterna. Att på så få dagar kunnat springa runt med gåbordet, var väl värt en rosett.

men i min tanke ekade bara : Jag ska bara hem och det är NU!

Eftermiddagen ägnades åt att prova ut rullator och toastol samt att rigga för hemfärd, snart FOLK så skulle jag dansa ut med min rulle, min kavaljer som skulle ta mig runt i ur och skur. Måndagen kom och jag var befriad från dessa 4 väggar. Nu skall det tilläggas att mitt läkarteam varit delaktig i mitt liv på ett sätt som jag aldrig glömmer. När jag åkte hem var jag dessutom hälften så spruträdd. Jag lärde mig så mycket om mig själv som jag inte trodde fanns. Tankar som jag aldrig kunna drömma om skulle infinna sig i mitt huvud. Med ett leende på läppar sa jag vemodig hej då till all på min avdelning, och lyckan var total. Ett steg närmare staller och min älskade pälsboll Potter

Fortsättning följer

Kram Johanna

Första dagen på det nya året, MITT år. Det som var tänkt till kurser, föreläsningar  och en massa vidarutbildning av mig och min häst. Nu är ju inte 2015 slut ännu, men innan jag kan sätta fart i sadeln är vi framme i Juli månad.  Jag får helt enkelt gå om en kurs, om det vore så enkelt……

I dag fick jag ta på min mina egna kläder. Hum… men vilka. Knappast  sönder klippta ridkläder iallafall. Snabbt som tusan ringde jag Tobbe, Snälla köp med dig några mysbyxor.

JA, visst men vart? Röd dag och inget var ju öppet. Ah… älskade Maxi är klart.

Efter att ha fått trampat ner fötterna i härliga tofflor från Maxi och stoppat ner mina ben i mysplaggen, började jag känna mig som hemma.

Jag fick även fina hästtidningar. Så nu kunde jag börja läsa i fatt det jag missat under en längre tid.

Dagarna gick och jag blev starkare och starkare.  Min träning gick framåt. Jag orkade börja ta i mot besök och dagarna blev inte så långtråkiga längre. Många av mina vänner som jag träffar allt för sällan höll mig sällskap i timmar. Ingen nämnd ingen heller glömd. Love till er alla

Nu brukar jag tänka på det: Jag är miljonär, jag är lyckligt lottad med människor som bryr sig om mig. Det finns inte pengar i värden som ersätter det dessa människor gjorde för mig, de är ovärderliga!

Man bli lika chockad varje gång man träffar nytt folk …..

Men så på fredags kvällen plingade det till i min telefon, det var en ny bekant som var på ingång.

En Arabägare som jag lärt känna i det förra stallet. Jag hoppas verkligen att hon inte utsätts för hot, men det är klart, att hota en polis vore ju lite väl korkat. Vi pratade i 3 timmar, hon på stolen och jag liggandes i min säng men det gick ju ändå. Det var nu fredagskväll och så här i efterhand så är jag så själaglad att jag fick höra vad du hade att berätta. Sanningen hägrar alltid, tänk på det gott folk.

Att en hårt jobbade småbarns mamma valde at lägga sin lediga tid på mig känns ju oerhört hedrande.

Så änglar finns dom, jag det gör dom banne mig….

Fortsättning följer

Kram Johanna

Ja då var det nyår.

Ett sådant som var tänk att fira i goda vänners lag. Så blev det inte. Det blev Ett nyår som bjöd på god mat, och en vimsig hönshjärna rent ut sagt.

Det var dag tre efter operationen å nog f-an skulle väl det fungera i dag, att ta sig hela vägen till toastolen. Jag kämpade i nästan en timma för at kunna sätta mig upp ur sängen. Yes! Uppe. Då var det bara att ta sig vidare med gåbordet till toan. Nu hade jag blivit av med katertern , så det var bara dränen och droppen och syret i näsan kvar att dra runt på. Tanken var att  försök att kissa, om jag kunde det var jag ett steg på väg närmare hemfärd.  Hur i hela friden kunde jag ens tro att de skulle släppa hem mig i detta skick… men hoppet är det sista som sviker en. Jag lyckades ta mig till toan, men i dag kan jag inte säga hur. Som ni säkert förstått så är jag så sjukt envis, och det har räddat mig många gånger.  

Min sambo kom upp innan han skulle vidare till de par som vi var bjudna till. Självklart skulle han stannat om jag inte tjatat hål i huvudet på honom om att fara dit utan mig.

Vi skrapade triss och fikade. Sen blev jag själv igen.

”Tänk om” tankarna började att inta en stor del i mitt huvud igen. VARFÖR!!! ekade så fint. Men jag hade inget svar att ge den tjatande hjärnan. Jag var fortfarande så medtagen av operationen att jag inte orkade att sitt med ute i dagrummet, utan fick äta i mitt rum. När klockan var tolv hade jag sovit i några timmar. Jag kikade upp och konstaterade att det var inga bomber, det var bara nyårsafton, en annorlunda sådan.

Fortsättning följer

Kram Johanna   

Tisdag 30/12-2014
När jag vaknade hade jag slitit av mig alla slangar och kanyler. Detta skulle ju bli en bra dag, en dag som kanske skulle bli en dag med medvind.  Ronden som vanligt sedan upp ur sängen. Samma veva i dag som i går. Svett tårar och svimningskänslor. I dag uppstod det ett problem, ett stort sådant. Ett problem som fick mig att för ett ögonblick vilja lägga mig ner och döööö. Jag tappade känseln i min högra sida, totalt förlamad. Det gick inte att komma upp ur sängen och jag fick ligga där och så snällt finna mig i vad som just nu pågick i den satans värkande kroppsdelen. His namne is RYGGRADEN and I hate him.
Jag pendlade mellan gråt mat och omvårdnad . En dag som går till historien. Det var då jag lärde mig. Tro aldrig att du är odödlig, mrs Johanna Andersson.
Den natten grät jag mig till sömns. En sköterska kom in med stesolid som jag fick mot mina kramper i ryggslutet.  Hon höll mig i handen och sa: Även om man uppnått en ålder av 41 år kan man behöva en hjälpande hand.  Tänk att det skulle till en olycka för att jag skulle inse det. Helt sjukt!

Fortsättning följer

Kram Johanna

Väl uppe på min avdelning och inne på mitt rum, började världen så sakta att sluta snurra.

Jag låg bara och stirrade rakt upp och bad många gånger till han där uppe, om han nu finns.

Tack för att jag överlevde .

Kan låta patetiskt att tänka så, men livet är inte självklart att klara av att leva.

Det var Söndag kväll och jag började att fundera på hur jag skulle lyckas att ringa hem.

Det jag inte visste var att min sambo varit uppe åtskilliga gångar för att få träffa mig, sista gången var klockan fyra, då gav han upp. Han träffade läkaren då som var och rapporterade till avdelningen.

Man behöver ju inte vara jätte smart för att förstå att operationen tagit hela dagen.   Läkaren hade lugnat min sambo med att allt gått bra, operationen var komplicerad där av tiden.

Det blev inget samtal denna kväll.  Jag fick nöja mig med att tänka på dem där hemma.

Sköterskorna letade febrilt efter telefonen men vi hittade ingen. Till vi vände upp och ner på alla kläder som jag prompt skulle ha med mig från akuten. Där låg den. Men jag var för snurrig för att prata.

Den natten sov jag till och ifrån. Hur hade det gått med Potter?, hur var det med min hund Mulle?

Tillslut kunde jag slappna av så mycket att det äntligen blev morgon.

Måndag 29/12-2014  Kl 05,30 kom mitt första lass med tabletter, Alvedon.  Stora som höghus ju!!  Hur skulle jag få i mig dessa…  som får kräkkäning av ett p- piller. Bara allt lära sig ett bra knep, det fick bli med fullkraft in i munnen och svälja innan reflektionen nått min hjärna med ordet : Du måste KRÄKAS Johanna.

Morgontimmarna rullade på, och det var dags för frukost,  jag hade ju inte ätit sedan min fika på lördags förmiddagen. Lite fil och Müsli fick jag ner, thats it.

Klockan var närmare nio då det strömmade in ett läkarteam. De presenterade sig var och en, och berättade i vilken roll de skulle spela  i min kommande rehabilitering. Läkare , underläkare , sjuksköterskor, arbetsterapeut, sjukgymnast , ett helt harmen med folk. Men tänkte jag varför allt det här? Sen kom orden som fick mig att tappa fotfästet …

Du är nu stelopererad och kommer att ha en rehabiliteringstid på ca 6 månader. Jag kommer ihåg hur jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Och när får jag rida ? Å nej nu kommer det…. Om du kan det så inte innan 6 månaders rehabilitering. Om jag kan? Vilket innebär vad? Säg något då era jävlar tänkte jag ... Läkaren: det beror på hur väl dina plattor i ryggen kommer att kännas, och störa dig. En del känner inte av dem alls. Man kan efter ett år operera bort dem. Skönt det fanns en lösning.

Usch, så jag tänkte, era jävlar. De hade ju räddat min rygg. Tur att människan inte kan läsa de onda tankarna som flög igenom min kropp vid det tillfället, förlåt även om ni inte vet om det.  

Min hjärna var fast besluten att försöka ta mig upp ur sängen den dagen. In kommer ett höj-och sänkbart ”gåbord”. Då så, glad i hågen skulle jag med all kraft försöka ta mig upp ur sängen. Ganska snabbt stötte jag på ett jätte problem. Det gick inte… kroppen bar mig inte. Till slut fick jag hjälp av sjukgymnast och sköterskan att sakta resa mig. Svetten sprutade och tårarna rann. En smärta som är svår att beskriva i ord. Jag kom upp och hängde på bordet.  Att sväva mellan att svimma eller inte, var lite olustig känsla. Smärtan var så stark att det fullkomligt svartnade för ögonen.  Den dagen blev det inget mera försök.  

Efter att de lämnat mig i fred började tankarna sätta fart. HUR i hela friden skall detta gå till?. Undertiden när jag kämpade för att komma upp ur min säng hade min sambo och två av mina nära vänner,  som nåtts av den tråkiga nyheten anlänt. Jag var mera eller mindre inte kontaktbar och mina fina vänner fick vända om och åka hem igen. Kvar lämnades trisslotter och god choklad. Tack ni vet vilka ni är. Den dagen var en dyster dag, tack gode gud för att min sambo har en ängels tålamod. Jag hade en morfin pump som gav mig en dos varje kvart.  Ljudet av denna pump blev till en melodi och melodin blev till en ond saga och den onda sagan blev till natt och natt blev till dag.

De dagar som nu kommer att tillbringas på US avd. 32 A rum 11 var med blandade känslor.

Jag hade ett enormt läkarteam runt mig, som stöttade höll mig i handen, fanns bara där för mig. Lik förbannat kunde jag inte känna lycka. Jag hade ingen aning om när jag fick komma hem. Det var det ända jag hade i sikte. Fast beslutsam att kunna  gå själv med detta gåbord innan veckan var slut, var mitt veckomål. Allt för att överleva. Sen var inta alltid mina mål realistiska… min hjärna skenade i väg.

Fortsättning följer

Kram Johanna

Minuterna tickade och väntan blev lång, så lång att att jag till slut av ren utmattning började falla in i något konstigt svart ljus. Jag kunde inte andas. Varje andetag högg som knivar bak i min rygg. Att hyperventilera var ända sättet att få lite av den varan som kallas luft.  Återigen kunde jag av filmens hjälp se hur lång til det tog innan räddningen kom. Det är nog tur att ja inte hade indre blödningar för då vet i fanken om det gått så bra.

Efter 28 minuter kommer ambulansen till min undsättning och arbetet med mobilisering påbörjas. Önske senariet är INTE att bli flyttad, men jag var tvungen att komma upppå båren på något sett. Vid denna tidpunkt hade alla lämnat ridhuset och till min stora hjäp även tagit han om Potter. Kvar i kylan satt min sambo ,stallägare och ridläraren. De höll mig i handen och tröstade mig. Lustigt nog kom det inte en ända tår, utan smärtan tröck undan allt vad tårar må vara.

Mitt vokabulär var inte så stort  " jävla skit" tror jag jag säger om allt den kvällen och så även om mitt fall. Gång på gång upprepar jag ordet, till vilken nytta liksom.

Väl inne i discoljuset som nu var en ambulans spändes jag fast och rallybilen började åka. Eftersom jag är eller var extremt spruträdd så kunde sjukkillarna glömma att sticka mig, då fick jag väl ha ont då:) dumdristig och envis som jag var. Slangar kopplades på och jag hör långt borta att killen som var med ringde till us och sa: akut läge prio ett, förbered för ankomst.  Under färden till akuten for jag mellan medvetandet och icke medvetande, jag förstår det där ljuset som folk pratar om. Det blir som en tunnel och i änden lyser det så fint. Varje litet  gupp kändes som brottningsmatch mot ryggen.

Tjutande syrener och hoppande färd, vägen till akuten kändes om en evighet. Väl framme möttes jag av ett hav av människor. Sterilklädda läkare och sköterskor tog hand om  mig direkt. Det ända jag tänkte på var - snälla klipp inte mina ridkläder och stövlar... Min säkerhetsväst var redan klippt, det räcker tänkte jag. Jag bad på mina bara knän, men saxen hade redan förstört kläderna. Nå väl. Nästa bekymmer var att sköterskan skulle sätta en kanyl. O MY GOD... nix inte på mig inte. Innan jag visste ordet av hade jag en mask över munnen, den masken som tog mig till en annan nivå i livet som jag aldrig kännt förut. Jag var kungen och jag började skratta, vips hade jag kanyler över allt på kroppen. Jag kände mig som ett barn som lockades av godis. Nu kom nästa tanke, Helvete vasaloppet, mitt vasalopp kommer gå åt pipan. Jag vet inte vad som flög i mig men att ens tänka på detta när man ligger med en rygg som är av liksom. Nu var det dags för röntgen, hujja ett smalt hål att åka igenom. Jag sprutades full med kontrastvätska, som för övrigt fick mig att tro att jag kissat på mig. Men herregud, kunde jag inte ens hålla mig, jag är ju gammal nog.  Nja efter allt var klart så sa sköterskan att jag kunde uppleva att jag kissat på mig, men då... lite sent att upplysa om det kanske.

Under röntgen tänkte jag , jag måste fråga om vasan. Men herregud hur tänkte jag igentligen. Läkaren kom in till mig:

Han skrattade och sa, lilla vän du kan satsa på vansbrosimmet. Så långt bort i tiden är vi. Läkarn var en akturitär människa, han tittade mig i ögonen och frågade hur mår du?  Idiot tänkte jag... ONT är klart.  Jag förstår det, inga fina röntgen bilder. För en sekund stannade mitt hjärta... Vad har hänt?? att något allvarligt hade hänt hade jag förstått men inte hur allvarligt det var. Vi har fått veta vad som hänt sa läkaren och en operation är   bokad, ingreppet sker i morgon bitti. Du har brutit och krossat kotor i ryggen och måste stelopereras. Det känndes som jag blev knuffad ner från ett stup, hur ser framtiden ut frågade jag.. svårt att säga. Med dessa ord åkte jag upp till avdelingen som jag skulle komma bli mitt hem för 9 dagar. Inget är som väntans tider.

Jag hade slangar överallt, dropp, morfin, kateter, och syrgas som höll på att fräta sönder min näsa. Lustigt hur man upplever känslor i bland. En glad sköterska kom in till mig och fyllde på dosen morfin, Nu var jag så drogad att jag knappt visste vem jag var längre.

Här sa hon, och gav mig en vit bommulstuss med aciton på, vi måste få bort ditt fina nagelack inför operationen i morgon. VA.. men det är inget lack ju det är ju byggda naglar... dessa måste man lösa upp eller filas bort.

Nå väl hon satte mig i arbete. Med remover skulle jag nu försöka att att få bort materialet på naglarna. För er alla som vet så tar det tid. I nästan 3 timmar höll jag på att gno, tillslut tog jag hjälp av munnen och tänder och fullkomligt slet av naglarna. Jag skrattde gott och tänkte, detta skulle min nagelterapeutlärare se, hi hi.

Det jag då inte visste var att jag skulle träffa henne här på avdelningen om några dagar.

Den natten var en evighets natt.  Sekunder blev till år, kändes det som. Ensam och rädd låga jag och försökte sortera alla tankar inför ingreppet. Att sövas är alltid en risk, även om den är liten.
Tänk om jag vaknar och inte han någon känsel, tänk om läkarteamet misslyckas och gör mig lam. Onda tankar jagade mig hela natten. 

Halv sex söndag morgon kom det in två gulliga sköterskor och började tvätta mig inför operationen.  Med det är svårt att tvätta en " jätte" bebis.
Så maktlös och illa tillmods vet jag inte om jag upplevt någonsin. Alla som känner mig vet att jag är en tös som "kan själv". För sjuksköterskorna  var detta vardagsmat . Väl klar rullades jag ner mot operation. Fullkomligt livrädd att inte få se dagens ljus mera. Dörrarna öppnades och strålkastarna  bländade mig. En röst sa hej Johanna , det är vi som skall operera dig.  Å jag kommer ihåg att jag sa : och väcka mig till liv med tack:
Läkaren anlände och hälsade med en kort ton- och lugnade mig med en vänlig klapp på kinden. Det kommer att bli bra.  Det kopplades på en massa maskiner  som skulle vaka över mig. En skarp röst sa: vi söver omgående…  sen blev allt svart . 
Nio timmar senare börjar jag sakta återfå medvetandet. Jag var mera full en klar. Alla var dubbla människor och jag hörde skratt, skratt som inte fanns , bara i mitt huvud. En lustig känsla att uppleva det som inte var verklighet.

Fortsättning följer

Kram Johanna

Bakgrundshistorik : Gammal stallflicka och hoppnörd som slutade rida i tonåren, efter en krasch i hindret. Ungefär som de flesta som återupptar sin ridning i ett senare skede i livet. 

 
Detta har hänt:
Kanske Lite naivt, but what a fuck.
I april började jag mitt letande efter den perfekta hästen. Jag letade över allt hästnet, blocket osv.
Det jag visste var att jag ville ha en svart häst, en STOR maffig svart häst. Men det fanns ingen där ute. Men så en vacker dag hittade jag hästen med det stora H:t. Men det var ett problem prislappen. Efter mycket övervägande så valde jag till slut bort denna häst. Och fortsatte att leta men gång på gång hamnade jag åter på denna sidan med den kolsvarta hästen med vit bläs. Det måste vara något som gör att jag återkommer till den sidan...Jag lät hjärtat bestämma där för ett par minuter, och ett livsavgörande beslut var fattat. Efter att ha mailat till annonsören var det dags att åka och titta. Som alla vet så är detta" titta" som kan vara avgörande för många, jag är en av dem. Eftersom jag har varit borta från ridsporten ett tag så valde jag att låta en bekant följa med och titta och provrida. En bekant som jag tilltjuvens och sist faktiskt har känt i 25 år, men som tyvärr visade sig besitta någon konstig egenskap som heter: avundsjuka.
Så man skulle kunna säga att jag blev lurad in i detta hästköp.
För som alla som sysslar med häst så vet man ju att det finns folk och fä i denna värld. En värld som handlar om pengar. Där känslor inte spelar någon roll. Ibland skyr säljaren inga medel. Utan ska sälja hästen till varje pris. Nu i dag skrattar jag åt mig själv…. Herre gud så naiv jag var. Jag litade så mycket på dessa personer runt mig och säljaren att jag slog till på hästköpet. Till och min sambo sa: vänta här något är tokigt… då vet han inget om hästar. Tänk om jag bara hade lyssnat… efter att ha blivit utsatt för hot, trakasserier, förtal, ja listan kan bli oändlig och min tanke vara bara att köpa en häst att ha roligt med. Att träffa fina medmäniskor som jag skulle kunna lära av- och sist men inte minst bryta vardagsrutiner som bara bestod av jobb och jobb. Jag fick bli psykolog, jurist och en jävla fighter. Efter att ha läst alla dessa mail och sms från olika aktörer som sysselsatt sig med att utsätta mig för allt detta säger jag bara: Allt finns kvar på papper, och är så lätt att kasta i papperskorgen, men att laga ett krossat hjärta tar lång tid. Helst utav allt skulle jag vilja skriva stora varningstexter i massmedier och socialamedier och varna för dessa "skräck-ödlor" men det hjälper inte. Om någon mot förmodan skulle vilja veta vem dessa männikor är, kontakta mig så skall jag noga överväga att berätta det, eller det bästa av allt låta er själva lästa de hemska texter som produserades.  
Det dom inte tror eller förstår är att det till sist är hästen som får lida. Nu pratar jag inte generellt utan enbart riktat detta inlägg mot denna försäljare samt dessa personer som skulle spela det största rävspel jag någonsin kunnat drömma om.   Människor skall hjälpa varandra - och inte stjälpa. Ett motto som kan vara svårt att uppnå, men väl värt en extra ansträngning.

I början av december flydde vi i ren panik från det stall som potter stod uppstallad i och även ifrån dessa människor som i somras stod och ljög mig rakt upp i ansiktet, de människor som verkligen inte visste vad de gjorde. Jo, jag vet! de lurade mig på en stor summa pengar och satte en hel familj ur spel. Med detta avslutar jag  "eländeskapitlet"  och  ser framåt mot en ljus och fin tid. För man får inte glömma efter regn kommer solsken:
Tack gode gud för att änglar finns. Man tror man vet vad som finns runt omkring en, men hela tiden blir man överraskad . Efter att ha blivit tipsad från en gammal men naggade go vän, såg jag ett ljus långt där framme. Det var då vi "hittade" hem. Detta hem som skulle rädda mig och min älskade häst, det hem som kommer att spela en enorm stor del av mitt vardagsliv en längre tid fram över.
Men mitt i allt detta elände lärde jag mig att lita på min magkänsla och lyssna till den gode-vem det nu må vara.
Nu handlar det Bara om att vända allt detta till något som gynnar mig själv i slutänden.Något som jag kan vända och ta med mig till det bättre -och även kunna dela med mig. Kunskap är aldrig tungt att bära på, inte hell att dela med sig av.  

Jag kan inte vända världen, men jag kan föregå med gott exempel.

Mera om min resa kommer lite varje dag. Kram Johanna