Inlägget blir kort. Ingen smärtlindring kvar. Morfinet är utslussat och det är inte skönt. Just nu gör det så sjukt ont. 

Jag hoppas det blir bättre. Putsat på sadeln och i princip bara gråtit. En vän ringde i dag , tack !  Jag varken orkar eller har lust att säga som det verkligen känns eller är. Lögnare !! Ja det må vara så. Men hoppet är det sista som sviker. 

Denna kanske kan hålla mitt ihop uppe, det är nu som först jag förstår dosen av morfin de gett mig.

god natt alla fina

Med stor riks för bakitallängesspråket...  I skrivandets stund somnar jag snart

Även denna morgon bjöd på en bra start. Kanske en aning segare än i går. Men det gjorde inget. Förmiddagen tillbringade jag att se på program om beridare. Sen kände jag mig stark att jag skulle utman mig själv.

På schemat stod: Damsugning och torka golv. Klara jag hälften så är det bra. Men min fantastiska kompis "rulle" fixar allt. På med damsugaren på den lite bredare delen av sittstolen, sen bar det av mot hallen.

Det hela gick enormt smärtfritt, även om det tog 2 timmar att utföra hela momentet. Nu  skall det tillläggas att jag hade några vilningar i mellen varven.

Sen hoppades jag att jag skulle orka gör min sadel med tillbehör ren.

Det är inte alltis så poppulärt att ta in hästgrejorna, men jag är ju själv på dagarna:)

En lite bild på husse och potter i går.

Ja, han är verkligen fin min lilla pony;)

Kunde laga lite enklare förtäring i dag. Det som är jobbigt eller stört omöjligt är att ha häderna ovanför huvudet. Då rasar jag samman som ett korthus. Jag hoppas ryggkliniken kan svara på varför. Snart har det gått 6 veckor då är det dags för röntgen igen. I kväll kunde jag även följa med runt Kvarteret på kisse rundan, mycket snö men nu har de plogar så man slipper kämpa sig gul och blå för att komma runt. Kanske lite för mycket i dag, men man lever bara en gång och jag måste försöka övervinna dessa tråkiga tankar om att inte kunna något.

Nästa roliga händelse är hoppträningen på Onsdag, snälla han där uppe, sätt inga käppar i hjulen denna gång.

Fortsättning följer

Kram Johanna

När jag slog upp mina ögon kändde jag det i hela min kropp. Y E S !!! i dag är jag stark.

Frukosten var dukad och jag kunde gå för egen maskin utan rullen, ut genom hela hallen fram till stolen och sätta mig.

För er låter kanske som något man gör varje dag, japp för mig med, till för 5 veckor sedan.

Jag har jobbat otroligt mycket med att tänka på att allt jag gör är bra, ÄVEN om det bara är ett ända steg i rätt riktning. Jag kunde gåträna ute i dag, inte helt smärtfritt... men hallå det är snö ute man bör ploga va? 

I dag som först hade grabbarna skottat så pass att jag kunde ta mig runt hela varvet, Gistad runt har jag döp  den rundan till. Allt låter så löjligt när man säger eller skriver... vad då kan gå. För mig var det självklart förut. I dag får jag vara jätte glad för att ens komma upp ur sängen själv. Efter den rundan var jag helt slut, att köra rally med en rullator i snövallar tog på tantens krafter. Sen var det dags för ännu lite cliniks och hoppteori, samt lite lektioner om dressyr och sits. Jag lägger timmar på att försöka skaffa mig så mycket kunskap om allt vad det gäller häst, ridning och det viktgaste av allt, sättet att hanskas med våra stora djur. Några positiva besked har det kommit i allafall utifråm omvärden.  Jag är så SKIT glad att det finns så fina människor inom hästeriet som vågar stå upp för  sin sak. Om du läser detta ett hjärtligt tack för du tog dig tid att svara på mina frågor, då det var sent på dygnet och vi gentligen borde ha sovit:)  Du gjorde min natt och gjorde även att jag fick ny härlig energi att orka kämpa vidare.  

Ibland undrar jag vad som flyger i mitt huvud. Hur fan kan man tänka att man skall göra sig av med sin hjärtevän, jo när man inte är kapabel att ta hand om honom själv, så känns det rätt tungt. Jag har värdens bästa hästvakter, men det hjälper inte alla gånger. Tankarna kommer som små jävlar och sätter sig på axeln.... DU johanna klarar du av Potter ? Och det ända jag vill är att få ett långt lyckligt liv med hästen. Men är hästen lycklig? Nu tror jag inte att Potter tänker mänskliga tankar som vi , och tur är väl det.

Senaste veckan har det fullkomligt spelat mig ett spratt, ett tag kändes som att jag var på väg att bli rädd igen, så där hysteriskt rädd som vid förra gångens krasch. Men, nej inte så heller. Jag kan helt enkelt inte ta på det, och det är just det som är jobbigt att inte kunna bli hjälpt och gå vidare.

Jag hackade lite äppelbitar och vi for till stallet. Varje gång jag ser Potter så blir jag så glad och känner en sådan varm känsla i hela kroppen. Det är nog det som kallas äkta kärlek till ett djur.  Vi busade lite på ett sett som bara vi gör, så där gulligt härligt. Små nyp i läppen, nästan så man spelar en melodi på dom varma skinbitarna. Jag skulle kunna vara där i timmar. Så som jag var förut. Det är mycket "förut" som kommer upp hela tiden. Potter avslutade med att säga hejdå på hans vanliga vis. Han la hela mulen i min jacka. Det känns så konstigt att inte säga - ses i morgon min fina vän... för det vet man aldrig.

Så fort jag kan köra bil så kommer jag varje dag till dig, men inte fattar han det inte.

Vi pratade lite med flickorna i stallet, vilket underbart gäng. Tittade på de nya hästarna, Potters hagkompis. Söt charmig liten kille. Det är så sjuk jobbigt att fara i från det fina stallet. Jag skulle bara vilja sätta på sadeln och ge mig ut på en tur, men begränsningen är den som gör ont i själen.

Efter det for vi och åt en sallad.

Nu sitter jag här och skriver, skriver, skriver för att få ur mig allt som finns där. Men det hjälper inte. Den finns där ändå, det satans lilla snöret som håller kroppen uppe, his namne is RYGGRADEN and I hate him. Ett snöre som bli mindre och mindre. Jag har nu gått ner 10 kg, 10 kg i muskelmassa blir tufft att ta igen. De kilo jag tränat upp för att kunna köra vasaloppet på 9 mil, de muskler jag tränat upp för att försöka bli en bra ryttare, den runda muskleln som jag har kämpat för att kunna ha styrkan att stå ut när det blåser ute, då syftar jag på den muskleln som finns inne i kroppens mitt, hjärtat. Den som så ofta värker, men inte blir hörd.

I kväll när jag snart skall inta det lilla lilla blå pillret som skall få min rygg att må bra, skall jag tänka på allt som hänt i helgen, samla det i en påse och skriva. AKTA rör väldigt varsamt. Sista förbrukningsdag, när du mår dåligt.

Fortsätting följer

Kram  Johanna

Ja, då har jag varit på turné i dag och inhandlat ett back on track ryggskydd. Ett värme skydd, inte ridskydd.. det behövs inte ännu. Det skall öka blodcirkulationen, vilket kanske hjälper till lite på traven. Jag fick i allafall komma ut lite, sen var orken slut.

Känndes lite surt då man längtat en hel vecka att klappa på pälsbollen. Men det hoppas jag kunna ske i morgon.

Så sängen väntar nu, för orken är lika med noll i dag.

Ni som följer mig får helt sonika vänta till i morgon med förhoppningsvis lite gladare toner. Jag hade in i det längsta vilja fara till staby gård och kikat på clinicken. Då får man vara lite sur i dag.

Fortsättning följer

Kram Johanna  

Jag har nu kunnat komma med på lite aktiviteter. Jag har orkat fara till Potter ett par gånger. Alla dessa otroliga människor som ser till att allt fungerar. Säger jag bara tack så hjärtligt. Varje gång jag rör vid hans päls känner jag mig hel och nytankad på energi som går åt att träna sig frisk här hemma. Jag lagar även psyket med lite hoppträning från läktaren mellan varven. Något som kostar på ordentligt dagen där på. Det är fruktansvärt att inte kunna fara till min häst varje dag, och göra som förut. Rida , skratta, och bara få vara. Andas stall luft och njuta av all gemenskap. Mitt liv var ganska hektiskt innan olyckan. Efter olyckan stannade hjulet tvärt. Som alla vet snurrar ett hjul saktare och saktare, till det slutligen står helt stilla. Vid ett så abrupt stopp fick min mentala hälsa en rejäl törn. Det känns som jag hoppar mellan glädje och förtvivlan. Och den ända person som kan hjälpa mig är jag själv, det vet jag. Det är bara jag som styr över mina negativa tankar, det är bara jag som tänker dom, det är bara jag som måste erkänna för mig själv hur läget är. För en sekund så kommer jag ihåg att jag tänkte; jag är snart på benen igen, det är nog bara en sträckning… tänk om det varit så enkelt. Just nu känner jag mig väldigt negativ, jag tänker på ett icke realistiskt sett skulle man kunna säga. Men allt är inte guld pch glamour.

I takt med att morfinet minskas, gör sig ryggen mera och mera påmind. Jag vet att det jag gjort dessa veckor bådar gått för framtiden, men det går för sakta . Nu är mitt liv så Satans skit tråkigt. Varje dag som jag slår upp mina ögon försöker jag att le och säga : och vad blir jag bjuden på en dag som denna? De senaste två veckorna har det gått relativt bra med min träning, Några enstaka gånger har jag tappat fotfästet och störtat rakt i backen. Andra dagar har jag sovit i timmar då min kroppsdel inte orkat vara mig till lags. Det jag hela tiden glömmer och får nypa mig i skinnet är: för 4 veckor sedan skadade jag min rygg, det jag nu begär är inte realistiskt…. Tänk om mrs Johanna Andersson kunde inse detta… men så kommer det små infall som får myrorna att kriga i hjärnan. Hur tänkte jag egentligen… jag försökte att ladda en maskin med tvätt ,ett sådant där moment som var nonsens förut. Detta har jag i det längsta förnekat då jag har en övervakare här hemma, skall tilläggas att det är värdens bästa sådan. Nå väl, man kan ju inte böja sig när man är stel opererad , det hörs ju på orden S T E L opererad. Det är nu som först som jag verkligen känner av det. Jag skulle bara som vanligt ta kläderna och proppa maskinen full. För att komma ner till luckan var jag tvungen att böja knän och rygg, jag tyckte jag hade en jätte bra plan, om jag viker mig halvvägs ner så får jag in tvätten. Å vips utan att jag hade en chans så låg jag bara där, med tvätten under mig. Funderandes på hur i hela friden jag skulle komma upp. För det är nu som först jag verkligen förstår att ryggen har man till allt man gör. Inte har jag tänkt på det förut. Jag har aldrig behövt. Många liknade händelser som denna, hände den veckan. Men allt var inte skit, Här om dagen så bestämde jag mig för att försöka gå utan rullatorn här hemma. Det fungerar riktigt bra faktiskt. En gammal vän ringde i går när jag var ute på turné i huset. Men Johanna vad i hela friden gör du , det låter som du hoppar hopprep. Ja, tänk om jag kunde det. Nä… det var bara mina tofflor som släpar foten fram. Ännu går det inte att riktigt lyfta benen, men jag jobbar på det. Jag har inte kunnat gå ut och tränat, då man inte skottat ordentligt på vår gata. Det är vallar som man normalt inte ser. Men skulle jag sätta fart mot dem och jag lovar att jag snart skulle vara tillbaka på avd, 32 A.

Nu är mitt mål att få återlämna toastolen och sen min svarta rullade kavaljer, jag kanske måste behålla den sistnämnda ett tag till för tränings skull.

Fortsättning följer

Kram Johanna

Krävs det en expert? Eller kommer det att läka av sig själv.

Kommer hästen och jag någonsin att uppnå mina mål. Jag har läst, sett på olika clinicks gjort allt i min makt för att skaffa mig kunskap om att komma vidare.

Kan man någonsin förlåta en försäljare för att på ett så fult,vidrigt- och grundligt sätt lura en person.  Att ”glömma” att berätta saker kan alla mäniskor göra, men att glömma att berätta att man säljer hästen för att man inte kommer någon vart med honom eller att han flera år betett sig illa, att de gett upp hoppet om hästen.

Tänk om jag inte kommit i kontakt med alla dessa mäniskor som jag nu har fått veta allt ifrån. Hur fan tänker man när man fullt medveten säljer en häst som kräver en  så pass rutinerad ryttare som potter kräver,  en häst som har en massa skit i bagaget, en häst som vi tillfällen blev så blockerad att han inte gick att nå. Jag har nog haft tur att jag inte blivit värre skadad än detta.

Så här i efterhand  tänker jag på hur jag skall komma visare. Eller skall jag bara ge upp och försöka  få till ett återköp. Hästen har variti mina ägor sedan 20140528, NEJJJJJ skriker hela min kropp. Dessa jävla människor skall inte vinna! Jag skall fightas in i det längsta. 

Just nu står mitt hopp till att min ridlärare kan få fason på den hästen och lära den att komma vidare. Potter är inte elak på något sett i hanteringen,  det kommer först vid ridningen.

Jag har fått reda på att man försökt få en bättre bjudning på Potter genom att gå med en longeringspisk bakom och tvingat fram något som inte funnits. Men herre gud, när fan började man tro på att stryk på en häst skulle hjälpa. Jag tycker det säger så mycket om personerna  att jag skulle kunna erbjuda dem det samma. Vad blir det då, misshandel!  

Jag ser synen framför mig när vi skulle lasta Potter, efter att vi bestämt oss för att fly från det satans stället. Då en av ägarna börjar skrämma Potter så pass att han i ren panik slänger sig ur transporten. Det går så långt att min sambo skriker till flickan som slår på bilar, videofilmar en panikslagenhäst och slänger nycklar på backen allt för att framkalla ljud som skulle skrämma Potter

MEN för i helvete sluta, du ser väl att hästen skräms…. Gå och hjälp till i stället.  

Till svar får han: du vet ju vad som hänt på denna gård och jag tänker inte flytta på mig eller gå bort här ifrån. Det är min gård.

Vi var nu 3 stycken att försöka övervinna Potter´s förtroende att gå in i transporten. Tillslut var han så utmattat att han gick in i transporten, det skall tilläggas att en av flickorna på gården slutat att skrämma honom. Ja jösses mycket skall  man vara med om.

Vad var det som hände egentligen. Svaret är helt enkelt vi lyckades hamna hos en sektliknade familj, det var det största misstag jag någonsin i hela mitt liv ha begått.  Egentligen förstod jag rätt tidigt vad detta var frågan om, men som stallgäst så har ju inte jag med detta att göra. Jag blev bjuden på kaffe  rätt ofta, och som tur var är jag lite klurig av mig. Då jag gång på gång blev nertryckt av stallägarinnan, bestämde jag mig för att banda våra små ”fika stunder”.

Jag lyckades banda alla förtryck, alla hot och trakasserier, som familjen utsatte mig för. Jag är nog en person som tyvärr rätt ofta utnyttjas för min godhet och ärlighet.  Jag skrattar fortfarande åt dessa ord ” Du Johanna Andersson, du besitter en mycket dålig egenskap… du får andra människor att må bra”  Hum, tänkte jag vid kaffe bordet, hur fan får man detta till att bli en dålig egenskap. Å tänk allt detta finns på en ljudfil;) Det familjen inte visste eller skulle bli varse om fören det riktiga hotet kom om utpressning av en stor summa pengar som stallägarinnan hade riktat mot mig . Att kunna hitta på en sådan anklagelse som inte ens har med hästar att göra, är för mig en gåta. Att skriva ett sådant mail om utpressning på pengar och tro att man skulle få dessa pengar när man vet att man ljuger. Jösses. Men det bästa av allt var att se minen då stallägaren säger: Jag har aldrig blivit bandad, kanske något att lära sig.

Ja för guds skull sa jag… se till att inte säga motsatsen till det du senare skulle anklaga mig för. Bevisbördan kunde inte vara bättre. Och man kan säga att vi for där ifrån  med flaggan i topp.

Allt detta låter som en jävligt dålig påhittad bok, men Believe me, det är dagens sanning. Hur hemsk den än må vara. Så läker tiden såren, det återstår att se.

Fortsättning följer

Kram Johanna   

När jag precis skrivit ett långt blogg inlägg så kraschade uppkopplingen och inlägget gick förlorat. Undra vad jag skulle lära mig denna gång ?

Gång på gång ser jag detta hinder framför mig, det är blått och 30 cm högt….  För 25 år sedan var det 1 meter högt. Det var min första ordentliga krasch.

Vi hade på Åby ridskola årliga tävlingar för ridskoleelever. Vilket var mycket uppskattat. Jag tilldelades en häst vid namn Nugget. Den häst som ofta  stannade på något hinder i alla fall. Banan var enkel och hinder höjden var iallafall högre än 30 cm.

Det var omhoppning, och klockan tickade. Full fräs mot hindret som kanske skulle ge mig en plakett.

Men inte då… det blev en brakkrasch. Mitt i mellan ett hinder som skulle föreställa en oxer blev jag liggandes.  Efter att banpersonalen byggt upp det hav av pinnar som låg utspridda, tog jag fullfart mot hindret igen, och vi var över. Ryggen värkte och tårarna kom, men ingen plakett tilldelades.

Efter denna krasch såg man på röntgen att jag hade förskjutningar i nedre delen av min rygg, vilket jag är helt övertygad att jag ådrog mig på förra kraschen.

Det som skiljde sig nu var att jag var säkert klädd, prio ett. Men vad är säkert klädd… ?

En väst som skall skydda för vad egentligen? Jag hade verkligen inte snålat på valet av väst. Den västen for som en katapult rakt upp mot hakan och gav mig ett mindre jack. Hade jag hamnat på en bom, så kanske hade den räddat ett och annat nyckel- och revben. Hädanefter, bli det väst , airbag och en jacka.

Lite otäckt är det vad jag vaggades av i när jag hade min väst på mig. Jag skall villigt erkänna att jag kände mig säker. Säker mot vad så här i efterhand.?

Jag ställer mig frågan varje dag, vad i hela friden skulle jag lära mig av allt detta????

Jag har haft ett år som inte liknat något annat år, och som grädde på moset flyger jag av min häst och skadar ryggen…  Knappast kan jag påverka något av dessa händelser.

Fysiska skador läker relativt fort, men den mentala skadan kommer ta år att smälta, om det ens går.

Fortsättning följer

Kram Johanna

Första veckorna kände jag mig som en fånge i mitt egna hem. Hur kära någon skulle jag klara allt detta

1. Ta mig från sängen utan höj- och sänkbart aggregat?
2. Kunna förflytta mig utan att min nya kavaljer drog i väg som en racerbil?
3. Sitta på en stol och äta?
4. Duscha och tvätta håret? Utan att be om hjälp
5. Klä på mig kläder
6. Städa och tvätta?
7. Bädda och fixa det som jag brukade göra…

Allt det där som är i en frisk människas vardag. Sådant som går på rutin…

Jag har ju ett förflutet inom vården som personlig assistent, vilket jag har enormt stor glädje av nu. Mina 10 år som assistent skulle äntligen komma till pass. För hit skulle det banne mig inte komma någon asistent som skulle klä eller hjälpa mig med min hygien. Jag var beviljad 20 timmar hjälp i veckan, men vad skulle det hjälpa? skulle jag bara få komma ut eller upp under den tiden. Det var lika bra att hjälpa sig själv. Det blev en ständig kamp varje dag.

Det kunde ta en timma att ta sig ur sängen, sen vidare till toan, för att där slänga sig ner på stolen av ren utmattning. Duscha varje dag kunde jag bara fet glömma. Så med en våtservett fick jag försöka att putsa skinnet till en soft och ren känsla. Det fungerade riktigt bra faktiskt. Kanske inte så konstigt i och för sig. Med 60 g morfin, 6 alvedon och några andra häxpiller som heter oxynorm i kroppen, kunde vilken i diot som helst räkna ut att det var tabletternas förtjänst att orken var på topp.

Så vad gör man då i ett trängt läge som detta? Jag tvingade Tobbe att fara och hämta usb minnet så jag kude få se filmen och fallet. Jag tittade 1 gång  2-3-4-5-6-7-8-9..... efter 40 ggr kände jag att jag till slut började skratta hysteriskt. Filmen kunde inte laddas upp       Vad håller jag på med? Inte fan kan en film läka mig, men den kan ge svar till en hysterisk tjatande hjärna. Nästkommande dagar avsatte jag till olika analyser. Men Johanna ... Måste man analysera ett fall. Ja , det måste man om man heter Johanna

Forsättning följer

Kram Johanna