Kära läsare, kära dagbok, vet inte riktigt var jag skall börja.

Mycket har hänt sedan sista inlägget.

Tyvärr har jag lagt mycket energi på att försöka täppa till truten på min så kallade "stalker". En del skrivande har det blivit. Suck, vilka människor det finns. Nå väl, vi vänder blad och hoppas att lite kunskap fastnade vad det gäller juridik och polislära:)

Jag har kommit igång på ett bra sätt. Kan röra mig bättre och bättre. Why, därför att jag har börjat ta min piller igen, helt i enligt min SG= Sjukgymnast. Helst skulle jag vilja bestiga Mont-Everest, utan en ända tablett, vilket är helt otänkbart. Lika otänkbar så som att jag skulle kunna börja träna som förr utan smärtlindring så jag blev min egen läkare och ordinerade mera piller.

Här om dagen bakade jag bullar, det fungerade... men så började jag tjuta för de blev fula , snea och vinda. Men jag gjorde ett försök i allafall. Vips, plingade det till i min telefon. Då fick jag ett meddelande om att kvinnan som hjälper mig med Potter hade varit på fältet och galopperat med potter. Jag blev så JÄVLA rent utsagt glad långt in i själen när bilden kom. Å det finns inte ord för hur mycke lättare allt gick med än gång. Det plågar mig oerhört att inte kunna fara och ta hand om Potter som jag en gång lovade honom " Matte kommer varje dag" tyvärr styr man inte över sitt liv alltid.

Okej, i dag har jag varit på ryggmotagningen. Jag skulle för en vecka sedan beställa sjuktransport, vilket jag tyvärr inte lyckades med. HELT sjukt. Som svar fick jag att de inte kunde lova mig att jag skulle får sitta fram, eller i ett säte som gick att fälla. Jag har ju som bekant brytit ryggen och kan inte sitta i 90 grader, så miss i telefonen, hur gör vi då?  Tyvärr kan vi inte hjälpa dig, så du får väl avboka din tid.... fick jag som svar. JA, se östgötatrafiken...

Man slutar aldrig att förvånas.

Min kära sambo fick ta ledigt och skjutsa mig. Halv elva anlädde jag på US , lite tidigt med tanke på att tiden var 13-15..

I en timma förklarade AT vad som hänt i min rygg, hur man opererat och skadan i sig. Det framkom att jag även ådrog mig en kot rotation som de kallar det i ländryggen. Någon extrimitetsled, som de kallade den för har blivit utragen. Det att jämföra med ett utsitet korsband, aha det var alltså därför jag inte kan sitta på stjärten.

Nu har jag fått ett träningsschema, 2 övningar i 14 dagar , sen 3 övningar i en vecka till. Sen har jag ytterligare ett schema då jag får börja lyfta 1/2 kilo.. tänk att det blev så mycket skada för så liten grej. det är ju dags för röntgen snart så de finner det väl flera saker antar jag.

Jag köpte mig 2 triss i allafall, i väntan på att få komma in, 150 kr i vinst, yes!! lite tur där i allafall.

Passade på att lämna upp en kartong med choklad och ett tackkort till avd 31 A, de blev så glada på avdelningen.

Med de nya övningarna och nya verktygen så tycker jag det fungerar bra. Sen skall det ju byggas upp igen, det som en gång gick förlorat, alla kilo musskelmassa.

De förklarade för mig hur läkningsprosessen fungerar, mycket intressant. Efter 3 månader börjar det att bildas nytt brosk och muskler osv som håller ryggraden på plats, månad 4-6 är en ren och skär läkningsprocess. Så, PANG mitt på käften fick jag: räkna inte med att vara färdigläkt förens tidigast efter 6 månader. Den där månaden var bara att glömma, skynda långsamt.

Fortsättning följer

Kram Johanna

Smärtlindring åter insatt

Ligger och läser stalker. Bra bok med tanke på att jag har en sådan som inte ger sig.
I dag damp det ner ett mail i gen. Lika som förra gången är det utpressning av pengar. Jag börjar bli lite sugen att publicera namnet på personen för hon är inte anonym. Eller varför inte låta tv 3 titta på detta. Kanske bäst min vän polisen tar hand om det först. Jösses jag trodde inte det fanns då skruvade människor. Stakars barn som har en sådan mor som förstör deras karriär. 

Det finns vänner och så finns det vänner. En del vänder ut och in på SIG  själva för att hjälpa till. 

Mitt en svätt tårar kom  det ett pm på fc. Detta gjorde mig så glad att jag orkade träna och fara till stallet en sväng. 

Där möttes jag alla mina kära inte alla men många kära stall vänner. 

Tack min Vän För du gjorde min dag. Du vet vem du är 

Nu när jag ligger och skriver kommer det lite humoristiskt skratt. Ja, hur kan man presss någon på pengar som man 4 månader tidigare skrivit att man erbjudit kostnads fritt. Det är nog verkligen vad en försvars advokat inte vill se in för en slut pledering. Hoppas min stalker läser sina mail och sms innan hon sätter käppar i hjulet på sig själv. 

Jag hoppas även att du läser detta, man vet ju aldrig med filurer som dig lycka till! Må bäste man vinna. 

Fortsättning följer

kram Johanna 

Inlägget blir kort. Ingen smärtlindring kvar. Morfinet är utslussat och det är inte skönt. Just nu gör det så sjukt ont. 

Jag hoppas det blir bättre. Putsat på sadeln och i princip bara gråtit. En vän ringde i dag , tack !  Jag varken orkar eller har lust att säga som det verkligen känns eller är. Lögnare !! Ja det må vara så. Men hoppet är det sista som sviker. 

Denna kanske kan hålla mitt ihop uppe, det är nu som först jag förstår dosen av morfin de gett mig.

god natt alla fina

Med stor riks för bakitallängesspråket...  I skrivandets stund somnar jag snart

Även denna morgon bjöd på en bra start. Kanske en aning segare än i går. Men det gjorde inget. Förmiddagen tillbringade jag att se på program om beridare. Sen kände jag mig stark att jag skulle utman mig själv.

På schemat stod: Damsugning och torka golv. Klara jag hälften så är det bra. Men min fantastiska kompis "rulle" fixar allt. På med damsugaren på den lite bredare delen av sittstolen, sen bar det av mot hallen.

Det hela gick enormt smärtfritt, även om det tog 2 timmar att utföra hela momentet. Nu  skall det tillläggas att jag hade några vilningar i mellen varven.

Sen hoppades jag att jag skulle orka gör min sadel med tillbehör ren.

Det är inte alltis så poppulärt att ta in hästgrejorna, men jag är ju själv på dagarna:)

En lite bild på husse och potter i går.

Ja, han är verkligen fin min lilla pony;)

Kunde laga lite enklare förtäring i dag. Det som är jobbigt eller stört omöjligt är att ha häderna ovanför huvudet. Då rasar jag samman som ett korthus. Jag hoppas ryggkliniken kan svara på varför. Snart har det gått 6 veckor då är det dags för röntgen igen. I kväll kunde jag även följa med runt Kvarteret på kisse rundan, mycket snö men nu har de plogar så man slipper kämpa sig gul och blå för att komma runt. Kanske lite för mycket i dag, men man lever bara en gång och jag måste försöka övervinna dessa tråkiga tankar om att inte kunna något.

Nästa roliga händelse är hoppträningen på Onsdag, snälla han där uppe, sätt inga käppar i hjulen denna gång.

Fortsättning följer

Kram Johanna

När jag slog upp mina ögon kändde jag det i hela min kropp. Y E S !!! i dag är jag stark.

Frukosten var dukad och jag kunde gå för egen maskin utan rullen, ut genom hela hallen fram till stolen och sätta mig.

För er låter kanske som något man gör varje dag, japp för mig med, till för 5 veckor sedan.

Jag har jobbat otroligt mycket med att tänka på att allt jag gör är bra, ÄVEN om det bara är ett ända steg i rätt riktning. Jag kunde gåträna ute i dag, inte helt smärtfritt... men hallå det är snö ute man bör ploga va? 

I dag som först hade grabbarna skottat så pass att jag kunde ta mig runt hela varvet, Gistad runt har jag döp  den rundan till. Allt låter så löjligt när man säger eller skriver... vad då kan gå. För mig var det självklart förut. I dag får jag vara jätte glad för att ens komma upp ur sängen själv. Efter den rundan var jag helt slut, att köra rally med en rullator i snövallar tog på tantens krafter. Sen var det dags för ännu lite cliniks och hoppteori, samt lite lektioner om dressyr och sits. Jag lägger timmar på att försöka skaffa mig så mycket kunskap om allt vad det gäller häst, ridning och det viktgaste av allt, sättet att hanskas med våra stora djur. Några positiva besked har det kommit i allafall utifråm omvärden.  Jag är så SKIT glad att det finns så fina människor inom hästeriet som vågar stå upp för  sin sak. Om du läser detta ett hjärtligt tack för du tog dig tid att svara på mina frågor, då det var sent på dygnet och vi gentligen borde ha sovit:)  Du gjorde min natt och gjorde även att jag fick ny härlig energi att orka kämpa vidare.  

Ibland undrar jag vad som flyger i mitt huvud. Hur fan kan man tänka att man skall göra sig av med sin hjärtevän, jo när man inte är kapabel att ta hand om honom själv, så känns det rätt tungt. Jag har värdens bästa hästvakter, men det hjälper inte alla gånger. Tankarna kommer som små jävlar och sätter sig på axeln.... DU johanna klarar du av Potter ? Och det ända jag vill är att få ett långt lyckligt liv med hästen. Men är hästen lycklig? Nu tror jag inte att Potter tänker mänskliga tankar som vi , och tur är väl det.

Senaste veckan har det fullkomligt spelat mig ett spratt, ett tag kändes som att jag var på väg att bli rädd igen, så där hysteriskt rädd som vid förra gångens krasch. Men, nej inte så heller. Jag kan helt enkelt inte ta på det, och det är just det som är jobbigt att inte kunna bli hjälpt och gå vidare.

Jag hackade lite äppelbitar och vi for till stallet. Varje gång jag ser Potter så blir jag så glad och känner en sådan varm känsla i hela kroppen. Det är nog det som kallas äkta kärlek till ett djur.  Vi busade lite på ett sett som bara vi gör, så där gulligt härligt. Små nyp i läppen, nästan så man spelar en melodi på dom varma skinbitarna. Jag skulle kunna vara där i timmar. Så som jag var förut. Det är mycket "förut" som kommer upp hela tiden. Potter avslutade med att säga hejdå på hans vanliga vis. Han la hela mulen i min jacka. Det känns så konstigt att inte säga - ses i morgon min fina vän... för det vet man aldrig.

Så fort jag kan köra bil så kommer jag varje dag till dig, men inte fattar han det inte.

Vi pratade lite med flickorna i stallet, vilket underbart gäng. Tittade på de nya hästarna, Potters hagkompis. Söt charmig liten kille. Det är så sjuk jobbigt att fara i från det fina stallet. Jag skulle bara vilja sätta på sadeln och ge mig ut på en tur, men begränsningen är den som gör ont i själen.

Efter det for vi och åt en sallad.

Nu sitter jag här och skriver, skriver, skriver för att få ur mig allt som finns där. Men det hjälper inte. Den finns där ändå, det satans lilla snöret som håller kroppen uppe, his namne is RYGGRADEN and I hate him. Ett snöre som bli mindre och mindre. Jag har nu gått ner 10 kg, 10 kg i muskelmassa blir tufft att ta igen. De kilo jag tränat upp för att kunna köra vasaloppet på 9 mil, de muskler jag tränat upp för att försöka bli en bra ryttare, den runda muskleln som jag har kämpat för att kunna ha styrkan att stå ut när det blåser ute, då syftar jag på den muskleln som finns inne i kroppens mitt, hjärtat. Den som så ofta värker, men inte blir hörd.

I kväll när jag snart skall inta det lilla lilla blå pillret som skall få min rygg att må bra, skall jag tänka på allt som hänt i helgen, samla det i en påse och skriva. AKTA rör väldigt varsamt. Sista förbrukningsdag, när du mår dåligt.

Fortsätting följer

Kram  Johanna