Ja, då har jag varit på turné i dag och inhandlat ett back on track ryggskydd. Ett värme skydd, inte ridskydd.. det behövs inte ännu. Det skall öka blodcirkulationen, vilket kanske hjälper till lite på traven. Jag fick i allafall komma ut lite, sen var orken slut.

Känndes lite surt då man längtat en hel vecka att klappa på pälsbollen. Men det hoppas jag kunna ske i morgon.

Så sängen väntar nu, för orken är lika med noll i dag.

Ni som följer mig får helt sonika vänta till i morgon med förhoppningsvis lite gladare toner. Jag hade in i det längsta vilja fara till staby gård och kikat på clinicken. Då får man vara lite sur i dag.

Fortsättning följer

Kram Johanna  

Jag har nu kunnat komma med på lite aktiviteter. Jag har orkat fara till Potter ett par gånger. Alla dessa otroliga människor som ser till att allt fungerar. Säger jag bara tack så hjärtligt. Varje gång jag rör vid hans päls känner jag mig hel och nytankad på energi som går åt att träna sig frisk här hemma. Jag lagar även psyket med lite hoppträning från läktaren mellan varven. Något som kostar på ordentligt dagen där på. Det är fruktansvärt att inte kunna fara till min häst varje dag, och göra som förut. Rida , skratta, och bara få vara. Andas stall luft och njuta av all gemenskap. Mitt liv var ganska hektiskt innan olyckan. Efter olyckan stannade hjulet tvärt. Som alla vet snurrar ett hjul saktare och saktare, till det slutligen står helt stilla. Vid ett så abrupt stopp fick min mentala hälsa en rejäl törn. Det känns som jag hoppar mellan glädje och förtvivlan. Och den ända person som kan hjälpa mig är jag själv, det vet jag. Det är bara jag som styr över mina negativa tankar, det är bara jag som tänker dom, det är bara jag som måste erkänna för mig själv hur läget är. För en sekund så kommer jag ihåg att jag tänkte; jag är snart på benen igen, det är nog bara en sträckning… tänk om det varit så enkelt. Just nu känner jag mig väldigt negativ, jag tänker på ett icke realistiskt sett skulle man kunna säga. Men allt är inte guld pch glamour.

I takt med att morfinet minskas, gör sig ryggen mera och mera påmind. Jag vet att det jag gjort dessa veckor bådar gått för framtiden, men det går för sakta . Nu är mitt liv så Satans skit tråkigt. Varje dag som jag slår upp mina ögon försöker jag att le och säga : och vad blir jag bjuden på en dag som denna? De senaste två veckorna har det gått relativt bra med min träning, Några enstaka gånger har jag tappat fotfästet och störtat rakt i backen. Andra dagar har jag sovit i timmar då min kroppsdel inte orkat vara mig till lags. Det jag hela tiden glömmer och får nypa mig i skinnet är: för 4 veckor sedan skadade jag min rygg, det jag nu begär är inte realistiskt…. Tänk om mrs Johanna Andersson kunde inse detta… men så kommer det små infall som får myrorna att kriga i hjärnan. Hur tänkte jag egentligen… jag försökte att ladda en maskin med tvätt ,ett sådant där moment som var nonsens förut. Detta har jag i det längsta förnekat då jag har en övervakare här hemma, skall tilläggas att det är värdens bästa sådan. Nå väl, man kan ju inte böja sig när man är stel opererad , det hörs ju på orden S T E L opererad. Det är nu som först som jag verkligen känner av det. Jag skulle bara som vanligt ta kläderna och proppa maskinen full. För att komma ner till luckan var jag tvungen att böja knän och rygg, jag tyckte jag hade en jätte bra plan, om jag viker mig halvvägs ner så får jag in tvätten. Å vips utan att jag hade en chans så låg jag bara där, med tvätten under mig. Funderandes på hur i hela friden jag skulle komma upp. För det är nu som först jag verkligen förstår att ryggen har man till allt man gör. Inte har jag tänkt på det förut. Jag har aldrig behövt. Många liknade händelser som denna, hände den veckan. Men allt var inte skit, Här om dagen så bestämde jag mig för att försöka gå utan rullatorn här hemma. Det fungerar riktigt bra faktiskt. En gammal vän ringde i går när jag var ute på turné i huset. Men Johanna vad i hela friden gör du , det låter som du hoppar hopprep. Ja, tänk om jag kunde det. Nä… det var bara mina tofflor som släpar foten fram. Ännu går det inte att riktigt lyfta benen, men jag jobbar på det. Jag har inte kunnat gå ut och tränat, då man inte skottat ordentligt på vår gata. Det är vallar som man normalt inte ser. Men skulle jag sätta fart mot dem och jag lovar att jag snart skulle vara tillbaka på avd, 32 A.

Nu är mitt mål att få återlämna toastolen och sen min svarta rullade kavaljer, jag kanske måste behålla den sistnämnda ett tag till för tränings skull.

Fortsättning följer

Kram Johanna

Krävs det en expert? Eller kommer det att läka av sig själv.

Kommer hästen och jag någonsin att uppnå mina mål. Jag har läst, sett på olika clinicks gjort allt i min makt för att skaffa mig kunskap om att komma vidare.

Kan man någonsin förlåta en försäljare för att på ett så fult,vidrigt- och grundligt sätt lura en person.  Att ”glömma” att berätta saker kan alla mäniskor göra, men att glömma att berätta att man säljer hästen för att man inte kommer någon vart med honom eller att han flera år betett sig illa, att de gett upp hoppet om hästen.

Tänk om jag inte kommit i kontakt med alla dessa mäniskor som jag nu har fått veta allt ifrån. Hur fan tänker man när man fullt medveten säljer en häst som kräver en  så pass rutinerad ryttare som potter kräver,  en häst som har en massa skit i bagaget, en häst som vi tillfällen blev så blockerad att han inte gick att nå. Jag har nog haft tur att jag inte blivit värre skadad än detta.

Så här i efterhand  tänker jag på hur jag skall komma visare. Eller skall jag bara ge upp och försöka  få till ett återköp. Hästen har variti mina ägor sedan 20140528, NEJJJJJ skriker hela min kropp. Dessa jävla människor skall inte vinna! Jag skall fightas in i det längsta. 

Just nu står mitt hopp till att min ridlärare kan få fason på den hästen och lära den att komma vidare. Potter är inte elak på något sett i hanteringen,  det kommer först vid ridningen.

Jag har fått reda på att man försökt få en bättre bjudning på Potter genom att gå med en longeringspisk bakom och tvingat fram något som inte funnits. Men herre gud, när fan började man tro på att stryk på en häst skulle hjälpa. Jag tycker det säger så mycket om personerna  att jag skulle kunna erbjuda dem det samma. Vad blir det då, misshandel!  

Jag ser synen framför mig när vi skulle lasta Potter, efter att vi bestämt oss för att fly från det satans stället. Då en av ägarna börjar skrämma Potter så pass att han i ren panik slänger sig ur transporten. Det går så långt att min sambo skriker till flickan som slår på bilar, videofilmar en panikslagenhäst och slänger nycklar på backen allt för att framkalla ljud som skulle skrämma Potter

MEN för i helvete sluta, du ser väl att hästen skräms…. Gå och hjälp till i stället.  

Till svar får han: du vet ju vad som hänt på denna gård och jag tänker inte flytta på mig eller gå bort här ifrån. Det är min gård.

Vi var nu 3 stycken att försöka övervinna Potter´s förtroende att gå in i transporten. Tillslut var han så utmattat att han gick in i transporten, det skall tilläggas att en av flickorna på gården slutat att skrämma honom. Ja jösses mycket skall  man vara med om.

Vad var det som hände egentligen. Svaret är helt enkelt vi lyckades hamna hos en sektliknade familj, det var det största misstag jag någonsin i hela mitt liv ha begått.  Egentligen förstod jag rätt tidigt vad detta var frågan om, men som stallgäst så har ju inte jag med detta att göra. Jag blev bjuden på kaffe  rätt ofta, och som tur var är jag lite klurig av mig. Då jag gång på gång blev nertryckt av stallägarinnan, bestämde jag mig för att banda våra små ”fika stunder”.

Jag lyckades banda alla förtryck, alla hot och trakasserier, som familjen utsatte mig för. Jag är nog en person som tyvärr rätt ofta utnyttjas för min godhet och ärlighet.  Jag skrattar fortfarande åt dessa ord ” Du Johanna Andersson, du besitter en mycket dålig egenskap… du får andra människor att må bra”  Hum, tänkte jag vid kaffe bordet, hur fan får man detta till att bli en dålig egenskap. Å tänk allt detta finns på en ljudfil;) Det familjen inte visste eller skulle bli varse om fören det riktiga hotet kom om utpressning av en stor summa pengar som stallägarinnan hade riktat mot mig . Att kunna hitta på en sådan anklagelse som inte ens har med hästar att göra, är för mig en gåta. Att skriva ett sådant mail om utpressning på pengar och tro att man skulle få dessa pengar när man vet att man ljuger. Jösses. Men det bästa av allt var att se minen då stallägaren säger: Jag har aldrig blivit bandad, kanske något att lära sig.

Ja för guds skull sa jag… se till att inte säga motsatsen till det du senare skulle anklaga mig för. Bevisbördan kunde inte vara bättre. Och man kan säga att vi for där ifrån  med flaggan i topp.

Allt detta låter som en jävligt dålig påhittad bok, men Believe me, det är dagens sanning. Hur hemsk den än må vara. Så läker tiden såren, det återstår att se.

Fortsättning följer

Kram Johanna   

När jag precis skrivit ett långt blogg inlägg så kraschade uppkopplingen och inlägget gick förlorat. Undra vad jag skulle lära mig denna gång ?

Gång på gång ser jag detta hinder framför mig, det är blått och 30 cm högt….  För 25 år sedan var det 1 meter högt. Det var min första ordentliga krasch.

Vi hade på Åby ridskola årliga tävlingar för ridskoleelever. Vilket var mycket uppskattat. Jag tilldelades en häst vid namn Nugget. Den häst som ofta  stannade på något hinder i alla fall. Banan var enkel och hinder höjden var iallafall högre än 30 cm.

Det var omhoppning, och klockan tickade. Full fräs mot hindret som kanske skulle ge mig en plakett.

Men inte då… det blev en brakkrasch. Mitt i mellan ett hinder som skulle föreställa en oxer blev jag liggandes.  Efter att banpersonalen byggt upp det hav av pinnar som låg utspridda, tog jag fullfart mot hindret igen, och vi var över. Ryggen värkte och tårarna kom, men ingen plakett tilldelades.

Efter denna krasch såg man på röntgen att jag hade förskjutningar i nedre delen av min rygg, vilket jag är helt övertygad att jag ådrog mig på förra kraschen.

Det som skiljde sig nu var att jag var säkert klädd, prio ett. Men vad är säkert klädd… ?

En väst som skall skydda för vad egentligen? Jag hade verkligen inte snålat på valet av väst. Den västen for som en katapult rakt upp mot hakan och gav mig ett mindre jack. Hade jag hamnat på en bom, så kanske hade den räddat ett och annat nyckel- och revben. Hädanefter, bli det väst , airbag och en jacka.

Lite otäckt är det vad jag vaggades av i när jag hade min väst på mig. Jag skall villigt erkänna att jag kände mig säker. Säker mot vad så här i efterhand.?

Jag ställer mig frågan varje dag, vad i hela friden skulle jag lära mig av allt detta????

Jag har haft ett år som inte liknat något annat år, och som grädde på moset flyger jag av min häst och skadar ryggen…  Knappast kan jag påverka något av dessa händelser.

Fysiska skador läker relativt fort, men den mentala skadan kommer ta år att smälta, om det ens går.

Fortsättning följer

Kram Johanna

Första veckorna kände jag mig som en fånge i mitt egna hem. Hur kära någon skulle jag klara allt detta

1. Ta mig från sängen utan höj- och sänkbart aggregat?
2. Kunna förflytta mig utan att min nya kavaljer drog i väg som en racerbil?
3. Sitta på en stol och äta?
4. Duscha och tvätta håret? Utan att be om hjälp
5. Klä på mig kläder
6. Städa och tvätta?
7. Bädda och fixa det som jag brukade göra…

Allt det där som är i en frisk människas vardag. Sådant som går på rutin…

Jag har ju ett förflutet inom vården som personlig assistent, vilket jag har enormt stor glädje av nu. Mina 10 år som assistent skulle äntligen komma till pass. För hit skulle det banne mig inte komma någon asistent som skulle klä eller hjälpa mig med min hygien. Jag var beviljad 20 timmar hjälp i veckan, men vad skulle det hjälpa? skulle jag bara få komma ut eller upp under den tiden. Det var lika bra att hjälpa sig själv. Det blev en ständig kamp varje dag.

Det kunde ta en timma att ta sig ur sängen, sen vidare till toan, för att där slänga sig ner på stolen av ren utmattning. Duscha varje dag kunde jag bara fet glömma. Så med en våtservett fick jag försöka att putsa skinnet till en soft och ren känsla. Det fungerade riktigt bra faktiskt. Kanske inte så konstigt i och för sig. Med 60 g morfin, 6 alvedon och några andra häxpiller som heter oxynorm i kroppen, kunde vilken i diot som helst räkna ut att det var tabletternas förtjänst att orken var på topp.

Så vad gör man då i ett trängt läge som detta? Jag tvingade Tobbe att fara och hämta usb minnet så jag kude få se filmen och fallet. Jag tittade 1 gång  2-3-4-5-6-7-8-9..... efter 40 ggr kände jag att jag till slut började skratta hysteriskt. Filmen kunde inte laddas upp       Vad håller jag på med? Inte fan kan en film läka mig, men den kan ge svar till en hysterisk tjatande hjärna. Nästkommande dagar avsatte jag till olika analyser. Men Johanna ... Måste man analysera ett fall. Ja , det måste man om man heter Johanna

Forsättning följer

Kram Johanna

Tack till alla som på något sett var med och medverkade till att min träning gick så bra och fort på US.

Samma här ingen nämnd, ingen glömd. Jag, Faktiskt kan jag känna stolthet och glädje med det som producerades där uppe på sjukhuset.  

Efter att ha varit hemma en knappt en vecka skulle jag få träffa Potter igen. Alla som har en häst eller hund vet hur mycket detta betyder för deras mattar eller hussar. Att vara tvungen att lita på att allt fungerar runt omkring, att inte kunna påverka eller kontrollera situationen har nog spelat mig ett spratt. Lördagen den  10 januari rullade bilen bort mot stallet. Liggandes i framsätet såg jag inte ett skit, men snart så snart så… skulle jag få klappa, känna, gosa och till slut kanske få en sådan där ”snepuss” som bara Potter kunde göra. Väl framme började tårarna att rulla på min kind. Lyckan var total. Stallägarna hade tagit in potter så det vara bara att rulla in mina andra kavaljer.

Välkomnandet  var enormt. Jag fick choklad och en jätte fin blomma och  många kramar och glada miner. Så skönt att äntligen få återförenas med min lilla Potter. Kärlek på hög nivå. Det var nu min resa skulle börja, nu kunde det bara bli bättre och bättre.

Fortsättning följer

Kram Johanna

 

Jag hade nu kommit så långt fram i min träning att jag skulle få duscha. Ett ord som för mig varit vardagsmat och ett ord som betytt att något skulle vara skönt. För mig blev det en kamp om att  inte falla sönder.  Varje stråle som nuddade min hud skar som knivar. Men jag kunde ju inte be om hjälp, för vad skulle de säga då… jag kanske var för svag att fara hem?! Nej då det här skulle bara gå.

Det tog lång tid och efter x antal samman brott i duschen så var jag klar. Nytvättat hår och ren och fräsch hud, vad mera kunde jag begära. Man får lite perspektiv till saker när man ligger inne på sjukhus. Jag fick liksom nöja mig med det lilla.. Att ha höga krav på sig själv skule komma att straffa mig längre fram, det visset jag.

Nu var det nära.. Ronden gick på söndagsmorgonen. Och alla läkarna var eninga om att jag presterat något som inte hör till vanligheterna. Att på så få dagar kunnat springa runt med gåbordet, var väl värt en rosett.

men i min tanke ekade bara : Jag ska bara hem och det är NU!

Eftermiddagen ägnades åt att prova ut rullator och toastol samt att rigga för hemfärd, snart FOLK så skulle jag dansa ut med min rulle, min kavaljer som skulle ta mig runt i ur och skur. Måndagen kom och jag var befriad från dessa 4 väggar. Nu skall det tilläggas att mitt läkarteam varit delaktig i mitt liv på ett sätt som jag aldrig glömmer. När jag åkte hem var jag dessutom hälften så spruträdd. Jag lärde mig så mycket om mig själv som jag inte trodde fanns. Tankar som jag aldrig kunna drömma om skulle infinna sig i mitt huvud. Med ett leende på läppar sa jag vemodig hej då till all på min avdelning, och lyckan var total. Ett steg närmare staller och min älskade pälsboll Potter

Fortsättning följer

Kram Johanna

Första dagen på det nya året, MITT år. Det som var tänkt till kurser, föreläsningar  och en massa vidarutbildning av mig och min häst. Nu är ju inte 2015 slut ännu, men innan jag kan sätta fart i sadeln är vi framme i Juli månad.  Jag får helt enkelt gå om en kurs, om det vore så enkelt……

I dag fick jag ta på min mina egna kläder. Hum… men vilka. Knappast  sönder klippta ridkläder iallafall. Snabbt som tusan ringde jag Tobbe, Snälla köp med dig några mysbyxor.

JA, visst men vart? Röd dag och inget var ju öppet. Ah… älskade Maxi är klart.

Efter att ha fått trampat ner fötterna i härliga tofflor från Maxi och stoppat ner mina ben i mysplaggen, började jag känna mig som hemma.

Jag fick även fina hästtidningar. Så nu kunde jag börja läsa i fatt det jag missat under en längre tid.

Dagarna gick och jag blev starkare och starkare.  Min träning gick framåt. Jag orkade börja ta i mot besök och dagarna blev inte så långtråkiga längre. Många av mina vänner som jag träffar allt för sällan höll mig sällskap i timmar. Ingen nämnd ingen heller glömd. Love till er alla

Nu brukar jag tänka på det: Jag är miljonär, jag är lyckligt lottad med människor som bryr sig om mig. Det finns inte pengar i värden som ersätter det dessa människor gjorde för mig, de är ovärderliga!

Man bli lika chockad varje gång man träffar nytt folk …..

Men så på fredags kvällen plingade det till i min telefon, det var en ny bekant som var på ingång.

En Arabägare som jag lärt känna i det förra stallet. Jag hoppas verkligen att hon inte utsätts för hot, men det är klart, att hota en polis vore ju lite väl korkat. Vi pratade i 3 timmar, hon på stolen och jag liggandes i min säng men det gick ju ändå. Det var nu fredagskväll och så här i efterhand så är jag så själaglad att jag fick höra vad du hade att berätta. Sanningen hägrar alltid, tänk på det gott folk.

Att en hårt jobbade småbarns mamma valde at lägga sin lediga tid på mig känns ju oerhört hedrande.

Så änglar finns dom, jag det gör dom banne mig….

Fortsättning följer

Kram Johanna